Anekdoter

Här presenteras Lasses samt besökarnas egna anekdoter, berättelser,
skrönor, historier och episoder.

Har du något du vill delge läsarna, skicka gärna in det till mig - lasse@veteranmaskiner.se

 

Himlen var blå - Peter Hummel På väg till Mora en gång... (Åkerman 350) - Karin Wallin Hedman Rostolja eller Startgas? - Karin Wallin Hedman Farsans gamla Smith 26- Christer Sahlin Vad en storm kan föra med sig! Karin Wallin Hedman Del1 (halvbandaren) Vad en storm kan föra med sig! Karin Wallin Hedman Del2 (halvbandaren) RB-22 på Playan av Peter Hummel Följande berättelse är inskickad av Peter Hummel - Australien

Himlen var blå...

Himlen var blå och solen sken, som den hade gjort varje dag under de fem månader jag hade varit på detta jobb. Jobbet var som maskinist på allt som rörde sig i en liten safirgruva mitt i delstaten Queensland i Australien, nästan precis på Stenbockens vändkrets. Området hade hundratals små gruvor, de flesta enmansföretag under jord, och några dagbrott som den jag var anställd i. Maskinparken bestod av utrangerade hjullastare, bandtraktorer, grusbilar och ett par grävmaskiner med slängskopor. En av grävarna var en RB-19, byggd 1934 vill jag minnas, vars insprutningspump rasade efter att jag varit där en vecka. Den gick säkert aldrig igång igen. Den andra var en Bucyrus-Erie 32B, också den en förkrigsmaskin. Numret stod förmodligen för 32 ton, den verkade ungefär lika stor som en RB-33, men klart mindre än en RB-38. Denna vackra dag hade min chef lejt bort mig och den fortfarande brukbara maskinen till att rensa ur en damm hos en granne. Chefen fick säkert pengar i hand för jobbet, och ägarna till gruvan visste nog inget om sådana småjobb. Det var rena vilda västern på sådana ställen på den tiden, och det kanske det fortfarande är. Efter att ha talat om för mig vad skulle göras lämnade Chefen och grannen mig i fred, och jag satte igång att rensa, och lade leran på hög, så långt från dammen jag kunde. Efter en timme eller så hade jag en ganska stor hög med lera, och jobbet var nästan över, när helt plötsligt leran inte släppte från skopan när jag skulle tömma den. Skopan var kanske lite stor för maskinen, och trots att jag, som de flesta unga killar, visste och kunde allting, hade jag inte sinnesnärvaro att genast släppa skopan i backen. Maskinen började tippa lite grann, men som tur var hade den bara ett par meter över lerhögen, och jag kunde försiktigt släppa på bromsen, för att få tillbaks maskinen på rätt köl. Turen varade dock inte länge nog, och leran släppte innan jag lyckats komma tillbaks på fast mark. Maskinen dunsade tillbaks, och när den stannade fortsatte bommen uppåt. Turen kom tillbaks till min hjälp, och bommen vände innan den hade slagit baklänges, och den gick tillbaks till sitt normala läge Vajern hade dock hoppat av linhjulen, och nu var goda råd dyra. Jag kunde ju inte erkänna att jag gjort en sådan dundertabbe, men samtidigt var det inte en lätt sak att fixa själv. Linspelet för masten hade blivit bortmonterat sedan länge, och man hade helt enkelt lyft upp bommen med en annan maskin och låst vajern på plats. Man fick alltså klättra upp för att smörja linhjulen. Även om linspelet hade fungerat, hade jag nog inte kunnat sänka bommen utan att skada vajern. Efter att ha sett mig om, fann jag ett stort träd, och larvade mot den kraftigaste grenen med masten, och på det sättet kunde jag ta spänningen ur vajern och få tillbaks den på linhjulen igen. Efter några veckor tog det eld i en stor läderknut mellan motorn och kopplingen, och ingen kunde förstå varför. Min teori är att när maskinen dunsade tillbaks böjdes ramen till motorn lite grand (den femcylindriga motorn var ju stor som en mindre marindiesel), och den var inte längre riktigt i linje med kopplingen. Efter den episoden gick knuten alltid varm, och man var tvungen att kolla den flera gånger om dagen. Min arbetsgivare i gruvan vet dock ingenting om detta till denna dag, om han fortfarande är vid livet. Man säger ju, att Gud är dårarnas beskyddare, och han måste ha förstått mitt dilemma den dagen. Masten kunde ju ha slagit över maskinen, eller grenen kunde ju ha gått av när jag var uppe i masten, eller värst av allt, någon kunde ju ha sett mitt klantande. På det stora hela, var det en otroligt trevlig tid i gruvan, och med nästan inget stöd av verkstäder och mekaniker var man tvunget att bli ganska uppfinningsrik för att få något gjort alls. När det gäller moderna arbetsskyddslagar, hade det nog tagit nästan 10 nanosekunder för myndigheterna att sätta stopp för hela verksamheten, och sätta de ansvariga i fängelse. Det var den gamla goda tiden, men ändå bara lite över trettio år sedan. //Peter Hummel Se även ->> Uppåt

Denna utflykt är berättad av Karin Wallin Hedman

På väg till Mora en gång...(Åkerman 350)

På väg till Mora än en gång. Den här vägen har vi åkt var fjortonde dag de sista åren. Det är vackert så här genom västra Hälsingland när man passerar Edsbyn och Voxna. Kurvorna börjar bli smått bekanta. Vi ska skjutsa de minsta barnen till möte med Dan, deras pappa. Lämpligt att mötas just i Mora eftersom han bor i Karlstad. När vi kommer till Skattungbyn, denna krokiga genomfart, skriker så Lasse: Stanna….stopp för i h…te... - Vad är det? frågar jag, som kör - Det står ju en lingrävare där för sjutton, säger han - Var då? - Uppe i slänten! - Nej, det är ju ett gammalt utedass, ser du väl - I helskotta heller - Ja då får vi ta det på återvägen för nu väntar Dan på oss i Mora. Men ”icke sa nicke” Lasse skulle bara upp o kolla. Tvärnit och stopp!!! Han ut med ljusa vita byxor. Plums i snödrivan och äntrade upp till …. Jo men visst. Det var en linis. En Åkerman 350! Gubben som ägde den skrattade och tyckte nog i smyg (hade han inte behövt, för jag tycker likadant ibland!) att Lasse måste vara smått tokig. Skita ner hela sig och bli blöt ända upp i rövrännan…. För en gammal lingrävare?! Ja nu var maskinen lokaliserad. Vi fortsatte till Mora. Kram till barnen och fick låna kameran av äldste sonen…. För att dokumentera hittegodset (linisen) på vår väg hem. Veckan efter tog vi så bilen och for tillbaka till Skattungbyn för att försöka starta upp eländet. Då visade det sig att motorn var helt hoprostad. Lasse plockade ur spridarna. Sedan…for han och köpte 2 liter Coca-Cola som han tömde i motorn som sen fick det stå och dra i ca 2 veckor. När vi kom tillbaka efter två veckor så hade motorn lossnat men han fick kugga tillbaka 97 kugg innan den gick runt. Medan vi höll på där så blev vi kaffetörstiga och gick ner till ett café som vi sett fanns. 50-tal, ja visst det kan vara charmigt, men att dricka uppvärmt kaffe på sump från en gammal kopparkanna. Sen att få halvhärskna kakor till dopp var också ett minne som hänger kvar från denna episod. Jag ville ju inte vara ofin så jag stoppade min kaka i jackärmen och matade sen fåglarna med den under hemvägen. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att både kaffe o kakor kom från 50-talet. Lasse tog sen trailern och hämtade hem vår Åkerman 350. Körduglig, men väntar på helrenovering. Tack Gilles West i Skattungbyn för att vi fick ta hand om maskinen. // Karin Uppåt

Rostolja eller Startgas?

Rune från Järbo ringde mig och berättade …att i Dala-Husby står det en RB 22:a långt ute på en täkt. (alltså en åker) Lasse blev ju så tänd… och vad säger man översatt? intresserad?! Tog bilen med lastad hustru, alltså Karin fanns i bagaget! Efter tre timmars bilåkande så var vi framme. Fast... först trodde vi att vi hamnat alldeles fel! Här fanns ju bara en hel djurkyrkogård! Alla Valfrids jakthundar låg begravda här. Under fina gravstenar och vackra träd. Vad skulle vi tänkas ta vägen nu i det ärende vi var ute i? Så vi vände bilen för att köra hem…. och då…där…där stod den…bakom hörnet om ladan .. RB 22:an! Den bara lyste … gul och röd/orange. LASSE …rusade ner och upptäckte till sin förskräckelse att den var ihoprostad. Hade han några pantflaskor kvar mån tro … till att köpa fler Coca-Cola. Jo då! Två liter här också till spridarna. Vi hittade så småningom igen Valfrid Johansson i en koja, ägare till maskinen. Upp till Valfrid under väntan, för att ta en fika i skogskojan. Här tog det inte så lång tid innan Colan gjorde verkan. På eftermiddagen gick Lasse ner till maskinen och då fick han loss motorn. För att starta den så behövdes startgas. Vad gör man? Jo man skickar iväg frun "novisen" Karin. Hon for två mil med en papperslapp i handen där det stor: STARTGAS. Hon kom tillbaka med ROSTOLJA, ha, ha, ha. Det var bara för "frua", Karin att åka tillbaka och byta. Med rätt gas så startade motorn efter tjugo års sömn och maskinen kunde så lastas på trailer för hemtransport till Järvsö. Tack Valfrid Johansson i Dala-Husby för att Du anförtrott oss din gamla RB 22:a // Karin Uppåt

Farsans gamla Smith 26

Så sitter jag nu här och njuter…njuter av doften från den nyligen tända utegrillen som står på Karin och Lasses terrass. Här ska ätas gott och vi ska koppla av, det behöver vi alla tre. Nej fyra förresten för dottern i huset, Louise som tillsammans med kompisen Sara har skött entrén på mässan idag, finns ju också med. Jag känner träningsvärken komma smygande i fötter och ben så jag bara lutar mig tillbaka och nästan slumrar till …. och tankarna kommer på alla dessa gamla lingrävare. Konstigt vore det ju annars för i två dagar har jag suttit och kört den ena av dom, vår gamla Smith 26, under Veteranmaskinmässan här i Järvsö. Farsan köpte den som ny i början av –60 talet. Tänk vilken prestanda det var i maskinen. Jag minns alla de vägjobb, bl a i just Järvsö, där maskinen gjorde flera mans dagsverk. Ja den fick hänga med många år men byttes ju ut så småningom till en modernare. En morbror till mig som bor i Hallen, uppe i Jämtland köpte maskinen i mitten av –70 talet. Han använde den naturligtvis i olika jobb och den fick nog göra skäl för mödan. Jag och en av våra då anställda körde upp den från Söderhamn till Hallen på vår maskintrailer. Åren dom gick och när jag lärde känna Lasse och Karin (hmmmm…hur!?…det är också en historia för sig, läs längre ner!) och fick reda på deras passion när det gällde gamla lingrävare så drog jag mig till minnes vår raritet, Smithen. Jag var helt säker på att maskinen fanns kvar och tog därför kontakt med mina kusiner uppe i Hallen för att höra mig för om maskinens öde. Jo då den fanns kvar men uppe i Oviken. Jag fick telefonnumret till nya ägarna (och här ber jag om ursäkt för jag kan inte dra mig till minnes vad Ni heter). Lasse fick numret och tog kontakt. Fanns maskinen kvar och ville som sälja? Jepp! Lasse och Karin tog så sin bil och for upp för att titta och göra upp affären. Dom ringde mig och var alldeles uppåt väggarna glada. – Skulle jag kunna tänka mig att traila hem den, fråga dom försynt – Jä´´men, inga problem, svara jag Så en vacker sommardag 1999 for jag, Lasse och Karin upp till Oviken. Det var strålande väder och vi stannade på vägen upp i Åsarna där vi käkade och passade på att titta på skidmuseet och gjorde också en avstickare till Persåsen. En härlig dag! På gården där Smithen stod var det full djurhållning. Korna råmade när dom fick syn på lastbilen och ankorna visste inte riktigt på vilken sida av vägen dom skulle gå, när jag kom körandes. Här blev vi så väl mottagna. Kaffe serverades och sen blev det rundvandring på gården. Man ville visa den fina träbåten som höll på att göras i ordning och som så småningom skulle sjösättas i Storsjön. Den var fin! Gammelfar var en höjdare på att tillverka fioler och det ville han naturligtvis visa. Vi blev mäkta imponerade. Så lastade vi på ”vår” Smith. Härlig känsla att få dra i spakarna och trampa på pedalerna igen efter så många år. Lastningen gick hur bra som helst. Vi tackade för oss och vände kosan mot Järvsö och där lossade vi sent på kvällen. Det dröjde inte många dagar så var Lasse i full färd med upprustningen och ”vår” Smith fick en rejäl ansiktslyftning. Allt gjordes i originalfärger, han är duktig han Hedman!. Efter det så gjorde Smithen sin ”första grävning”, efter vilan. Det skedde på den förra Veteranmaskinmässan som Lasse och Karin anordnade på Nordsjögården i Järvsö 2001. Det var en otrolig känsla att få sitta upp där och ta hand om spakar och pedaler men framförallt att få möta maskinen igen. Det känns speciellt roligt att tänka tillbaka på det här, dels för att vår gamla Smith 26:a kom tillbaka och dels för att det var den sista resan jag gjorde med min gamla trailer. Därefter så levererades min nuvarande 5-axlade trailer som jag kör med idag. Ja, så var det första mötet med Karin och Lasse. Tro det eller ej men jag blev jagad av dom. Efter riksväg 83. Jag hade varit och lastat Kjell Wallin,s Landsverk med dragline och var på väg söderut mot Gävle. Hade just passerat det vackra Järvsö och var nästan framme i Lörstrand en av Järvsös södra byar. Så fick jag se i backspegeln en blå pickup som kom med en djä….a fart. Bilen körde om och försvann. Lite längre bort, i Simeå, fick jag se att bilen stod parkerad och vid vägkanten stod ett par med kameran i högsta hugg.. - Idioter, tänkte jag för mig själv, ha så djäkla bråttom och sen bara stanna för att fotografera utsikten. Men det var inte det dom var ute för att föreviga utan det var min last, landsverken med dragline. Dom hade sett från sitt köksfönster hemma i Järvsö när jag åkte förbi och satte sig i bilen och jagade efter mig. Tjejen, alltså Karin satte upp handen och viftade för att stoppa mig…ja, vad gör man som gammal chaffis när det står en tjej efter vägen?...jo man drar i, allt man har och så …..stannade jag! Då kom alla frågor och intervjuer om min last. Jag tyckte dom verka kul och vi lovade varandra att höra av oss och så blev det. Jag har nu känt Lasse och Karin i drygt tio år och vi har haft många roliga stunder ihop. Karin brukar förövrigt köra åt mig. Förut hade jag också en Scania 143:a med grustrailer efter, som hon körde men den är såld nu. När jag nu har långkörningar och behöver hjälp så ställer hon för det mesta upp. Så tack mina vänner, Karin och Lasse för att ni tagit hand om farsans gamla Smith 26 så att jag får fortsätta köra den. // Christer Sahlin Uppåt Tänk ändå! Vad en storm kan föra med sig! Del 1 Alla minns vi väl den förödande stormen ”Gudrun” som drog över södra Sverige i januari -05. Jag chockades av bilderna och av all information som spreds i tidningar och i TV. Att se denna förödelse, ja det var nästan för mycket för mitt sinne och öga att ta in. Jag kom ju automatiskt och med djup medkänsla och sorg, att tänka på alla människor som blev så fruktansvärt hårt drabbade. Dessutom for min tanke till alla djur som drevs iväg, djur som blev störda och kom i otakt i samband med att deras revir blev förstörda. All skog, all denna skog som har vuxit i så många år! Allt slit som människor i hundrade år har arbetat för. Tanken var nog att återväxten skulle gynna kommande generationer. Men nu blev det inte så. Istället kom Gudrun och svepte med sig i stort sätt allt. Ja vem har inte sagt att …… KVINNAN ÄR FULL AV ÖVERRASKNINGAR! Här kommer ”storyn” om Landsverken, L 47 H halvbandaren: Ni som har läst dom tidigare utlagda anekdoterna vet ju redan att jag brukar hjälpa vår gode vän Christer Sahlin, Söderhamns Trailerkonsult, att köra maskintrailern. I dessa dagar, januari-februari 2005, när allt var kaos nere i södra Sverige så transporterades dagligen, ja faktiskt flera gånger per dag, maskiner uppifrån vårt område i Hälsingland, ner till orterna i Småland och Skåne. Allt för att man skulle hjälpa till i katastrofområdet. Så inte blev jag förvånad när Christer ringde mig en torsdagseftermiddag och ville ha hjälp med en transport ner till Lönsboda i Småland. Det var ju helt OK för min del men jag samspråkade i alla fall med dottern Louise och maken Lasse och fick klartecken. Lasse var ju så himla glad att han slapp åka iväg dit ner å ”röja”. – Ja du, vänta ska du få se, sa jag. – Din tur, kommer nog den också. – Aldrig, sa han, jag kommer inte att hamna där nere i Småland eller Skåne med min Huddig 1160. Nog diskuterat, Christer och jag drog iväg tidigt på fredagsmorgonen, efter att vi lastat i Söderhamn. Sedan for vi vidare genom landet söderut. Väl framme, sent på fredagskvällen tog så pojkarna från Värmes emot maskinen. Därefter så kunde vi tråckla oss hemåt igen. När jag säger tråckla så menar jag det. För här låg träd över halva och ibland mer eller mindre över hela körbanan. Det blev en ganska så tuff körning norrut, under sena kvällen. Hyltena, ca 1 mil söder om Jönköping är en bra plats att äta vid så där stannade vi. Nattvila som lagen föreskriver passade vi också på att ta där. Morgonfika på samma plats och sen iväg hemåt. Det vart ju en relativt tuff körning på kort tid, men det é ju inget problem när man är två chaufförer så vi nalkades hemorten redan på lördags eftermiddag. Men nu kommer det roliga! När vi var i Månkarbo så ringde Macke, han som Lasse jobbar åt, och frågade efter Lasses telefon nummer, alltså det privata! Varför, frågar jag Jo, jag vill att han ska åka ner till Småland imorgon för att köra. Köra vadå? Med Huddigen? Och hur länge? Jo dom behöver all hjälp dom kan få där nere så jag har lovat till Lasse dit ner, om det är OK för er? Ja ring du å prata me´ han, sa jag. Sen hörde jag inget mer men jag fick ju mina aningar, att Lasse skulle bli ”in” kallad neråt i landet på körning. Så precis när jag kom hem till Järvsö, å sent var det, runt halv nio på kvällen, efter ”min” resa med Christer så mötte jag en helt ”förvirrad Lasse Hedman” i dörren. Jag tror inte jag överdriver om det var ungefär en halv minut från det att jag parkerat bilen på gården då jag mötte honom å han var på väg för att köra ner till …….. Jo just det! Växjö. Men vart ska du, fråga jag Ja det här e´ju åt helsike, jag ska ner till Småland å köra! Jaså du måste iväg ändå Ja. Dom behöver ju alla maskiner som finns där nere. Ja men då fixar jag täcken, kudde osv. plus lite mat på vägen. Sen for han samma väg som jag kommit från …… och jag klev in genom den dörren som han klev ut ifrån. Tänk hur det kan bli! Ja Lasses resa ner till Småland får han väl berätta om själv vid något tillfälle för den var fylld med vissa strapatser den också men som sagt det glömmer vi här. Utsövd efter min resa så vaknade jag på söndagsmorgonen och tog itu med lite av varje här hemma. Ja sen kom en ny vecka och då… minns inte vilken dag det var, kom majlet! ifrån Svante till veteranmaskiner.se, Lasses majl går nämligen genom min ”brevlåda” på datorn och tur var väl det. Svante i Umeå hade varit inne på Lasses hemsida och sett hans livsverk och förstått hans brinnande intresse för lingrävare. Nu var det så att Svantes far hade köpt tre Landsverk halvbandare av försvaret någon gång på 70-talet. En var slutkörd, en var såld vidare och en fanns kvar. Nu ville Svante och hans bror, efter det att fadern avlidit, bli fri detta vidunder och frågade försynt i mejlet om Lasse var intresserad av att ta maskinen. Jag svarade som det var att Lasse var nere i Småland men att han säkerligen ville ta emot maskinen. Under natten som kom vaknade jag med ett ryck och tankarna for i min skalle. Här kom ju världens chans till överraskning! Lasse skulle ju fylla 50 år. Vilken kanon present. Så jag klev upp till min dator och majlade till Svante: Inte ett knyst om detta till Lasse över hans e-post. Nä då, lovade Svante i sitt svar, när han fått förklarat för sig anledningen till hemlighetsmakeriet. Inför Lasses stora dag, som vi firade med många goda vänner, på Kramsta Gästgård här i Järvsö, hade jag gjort en inramad förstoring på maskinen från ett foto som Svante skickat till mig. Ja, ni skulle bara ha sett Lasses min när han öppnade paketet och fick se förstoringen på maskinen. Han totalt tappade hakan. Han blev helt mållös och glömde bort alla andra paket, han bara stirrade på föremålet. Till sist utbrast han med stirrande ögon mot mig Å hur i helsike, har du lyckats få tag på den här. Tja sa jag, det är en yrkeshemlighet! För vem har inte sagt att: KVINNAN ÄR FULL AV ÖVERRASKNINGAR Och den natten somnade Lasse med ett lyckligt leende på sina läppar och jag kan nästan slå vad om att det inte var mig han drömde om utan här drömdes det om den dagen när han får hämta hem sin L 47 H - halvbandare för att ställa den på hedersplats här hemma på gården. Så kära läsare av denna anekdot, håll ut, för fortsättning följer. Ett STORT och varmt tack till Svante Johansson med familj i Umeå för allt Ni gjort för att hjälpa mig att glädja Lasse på hans 50-års dag och för att han får ta hand om den unika L 47´n som bara har gjorts i nio exemplar. . // Karin Wallin Hedman Halvbandare L 47 H Uppåt Tänk ändå! Vad en storm kan föra med sig! Del 2 . Äntligen stod L 47 H halvbandaren på trailern och fick börja resan hemåt till Järvsö Men ni ska alla veta att det inte varit problemfritt. Men det har banne mig varit skoj. - Ohh, ja att det har! Mars 2005 Redan i slutet av mars åkte jag och Lasse upp till Umeå för att inspektera maskinen. Mycket snö, kallt och blåsigt var det. Men vad gjorde det. Lasse blev ju alldeles varm inombords när han äntligen fick se sin födelsedagspresent och jag gladdes ju naturligtvis med honom. Med god hjälp av Svante och hans bror Per så startades vidundret upp. Jodå, den gick så bra så i motorn. Men vi insåg att så länge tjälen satt i backen så fanns ingen möjlighet att köra fram den till en plats att lasta på. Lite moloken insåg Lasse att det inte fanns så mycket mer att göra denna gång. Snälla familjen Johansson bjöd på mat! – Hur gott som helst var det och senare serverades även kaffe med mumsiga räkmackor. - Ja, jag säger då det – Norrlänningar é bara bäst. - Ett varmt tack Svante, Kicki, Hanna, vovven Griff och broder Per. Uppåt Klicka på bilderna för större version! Öppnas i nytt fönster. Uppåt Juni 2005 Ja så var det dags igen, med en resa upp till Umeå. Denna gång följde jag inte med men det gjorde däremot sonen Rickard. Lasse och han startade i tidiga ottan och äntrade målet på förmiddagen. Solen sken den här dagen och allt gick nästan som planerat. Jodå.. maskinen startade och allt var helt och riktigt på den. Men när Lasse var tvungen att låsa växelläget och sen gav gas så höll både han och maskinen på att rulla utför slänten och ner i ån. Ha, ha Jag kan tänka mig vilken cirkus det var. Hur som helst så slutade det hela bra och dom kunde köra fram ekipaget till vägkanten för att stå där i avvaktan på transport hem till ”lilla Jarsö”. Nu har vi ju en bra bit upp till Umeå så det är liksom inte bara att dra iväg med en maskintrailer utan det skulle ju vara kanonbra om man fick ett lass upp dit och så att säga tog halvbandaren på returlasset. Så var ju tanken att det skulle bli. Hur vi än, både Lasse, jag och Christer på Söderhamns Trailerkonsult försökte ”fiska” efter lass uppåt som kunde stämma med Christers körningar, så blev det inget napp. Så tiden och sommaren gick och jag såg hur frustrerad min käre make blev för varje dag. Men så äntligen hände det! Med lite sponsorpengar och goodwill från bl.a SEKO Väg & Ban, Grävkonsult, X-schakt i Ljusdal och Staffare AB + Huddig AB så ordnade det sig… till slut. September 2005 Lördagen den 3 september tidigt som (17 !) for så Lasse och Christer iväg upp till Umeå, med bl. a ett lass till Timrå som hämtats i Näsviken (tror jag det var) och sen ett annat lass som skulle ända fram till Umeå. Christer berättade att Bengt Råbom på Råsjö Kross skrattat och kallat det hela för ”ett riktigt skojarlass” vad han nu menade med det? Var det lasset eller dom som satt i hytten, ja vad vet jag? Hur som helst så var dom loss runt klockan fem på eftermiddagen och sen lastade dom! Äntligen stod L 47 H - halvbandaren på trailern och fick börja resan hemåt till Järvsö. - Vilken Lycka! Uppåt Klicka på bilderna för större version! Öppnas i nytt fönster. Äntligen hemma i "Jarse" Snart...snart....hemma.... Lite rostig kanske..... Extraskopa följde med. Järvsöklack i bakgrunden Vilket monster! ;) Christer Sahlin på Söderhamns Trailerkonsult Fotograf © Stig Andersson Tidigt på söndagsmorgonen, vid halv fyra tiden, vaknade jag när Lasse damp ner i sängen. Det var alldeles tyst ute. Ingenting hördes mer än hans mer och mer tilltagande snarkningar. - Undrar hur det har gått för dom, var det sista jag tänkte innan jag somnade om. Ja ni, den som väckte tuppen denna morgon var Lasse Hedman ”hi´m self”. Aldrig har jag väl sett någon så utvilad efter bara några timmars sömn, men han visste ju vad som var i annalkande. Att lossa den kära halvbandaren! Ja… så äntligen står den…. här hemma. Än en gång vårt varmaste tack till Kicki, Svante och Per med barn, hundar och (hembryggt äppelvin som vi tar en annan gång. Kram till er!) Samt till våra goda vänner Christer Sahlin, Söderhamns Trailerkonsult som körde hem rariteten och Stig Andersson, Järvsö som så tog dessa fina och vackra foton. // Karin Wallin Hedman PS: Renovering pågår… nä, inte av Christer, utan av maskinen! DS Uppåt       Uppåt   RB-22 på playan Varför kommer man alltid ihåg de gånger saker som går snett, i stället för de hundratals timmar man grävt, utan problem. Som den gången, i safirgruvan i Queensland, då motorn stannade på den gamla hjullastaren, när jag åkte utför en ganska brant backe. Vacuumbromsarna försvann nästan helt, och ratten blev ungefär lika hård, som om den varit fastsvetsad. Jag fick igång motorn igen, och efter åtskillig svett, med ett hjärta som pumpade med 120 procents kapacitet, gick allt bra till slut. Norra och centrala Queensland har inga egentliga årstider, i den bemärkelsen de södra  australienska staterna, och Europa har. Jag arbetade i safirgruvan under den torra halvan på året, och mycket vatten krävdes. Innan regnen började, tog vattnet slut, och vi blev alla utan arbete. Jag hade bestämt mig för att åka till Alice Springs, nästan Australiens mittpunkt. Min chef hade bott och arbetat där i många år, så han rekommenderade mig för ett jobb i det lokala grusföretaget. Där arbetade jag några månader på en Allis-Chalmers hjullastare. En kompis och jag åkte till Australien från Sverige 1971, och han hade stannat i Adelaide i Sydaustralien, medan jag prövade mig runt i landet. Hans bror, och en annan polare skulle komma på besök, och jag ville träffa dem, så jag sade upp mig och åkte de 160 milen söderut. I Adelaide fick jag ett jobb, att köra en RB-22 med slängskopa, och åkte ut på ett par korttidsjobb för att rensa ur dammar. Sedan bytte jag till djupgrävningaggregat, och fick ett jobb vid ett reningsverk. Ett nytt utloppsrör hade svetsats ihop, och låg på stranden. Det nådde omkring hundra meter ut i vattnet. Min uppgift var att, tillsammans med en annan grävmaskinist, på en Hy-Mac, helt enkelt att gräva ett dike på var sida av röret. Sanden under röret föll så i våra diken och röret sjönk till avsett djup. Jobbet gick fint i ett par dagar och vi larvade så långt ut vi kunde på lågvattnet. Avsikten var att göra jobbet på det lägsta möjliga vattennivå. Tidvattensskillnaden är omkring 1½ meter i dessa trakter. Klicka för större bild! En viktig sak att tänka på, åtminstone med den gamla typen av larver, är att grus och sten kan byggas upp i drivhjulen så att larverna sträcker sig till den grad, att man inte kan fortsätta längre. Detta gäller när man larvar framlänges (med drivkedjorna bak). Baklänges är larverna självrensande, så därför bör man inte ha drivhjulen pekande mot shakten. Det var en lektion jag lärde mig på det svåra sättet. När tidvattnet kom in började jag dra mig tillbaka till stranden och helt plötsligt kunde jag inte rubba på maskinen. Vattennivån steg, och läget började bli desperat. Vi försökte dra med den andra maskinen, och en Cat 955, men kom ingenstans. Sedan förankrade vi skopan i en av de andra maskinerna, och lyfte först den ena larven ur sanden och körde den ren, sedan den andra. Detta resulterade i att maskinen sjönk ytterligare i sanden, men jag lyckades komma loss, just när vattnet började komma in i maskinen. Klicka för större bild! Efter det jobbet satte jag på draglineaggregatet igen och fick ett jobb att dränera ett sumpmarksområde för ett nytt villaområde. Sådant förtroende för kvaliteten på det jobbet har jag, att jag numera bor där. En lång tid efter strandepisoden hade jag saltrelaterade problem med RB-22an. Allt möjligt kärvade, och mycket fett och rengjöring fordrades. I min iver att komma ur mitt hål hade jag sträckt drivkedjorna till den grad, att de brast nästan dagligen, och jag fick ersätta den ena länken efter den andra i ett par veckor. Det mest försmädliga var, att en av sverigebesökarna var där, och tog några foton. Det var väl bara för att påminna mig om mina ungdomssynder, och för att visa min farsa i Sverige. Farsan var ett rutinerad maskinist, som började sin bana 1941 på ett vägbygge i Värmland. //Peter Hummel Uppåt

Lingrävare - En del av vårt kulturarv!
Lasse Hedman
Ulfsta 2127
820 40 Järvsö
Telefon:+46 (0) 651-412 28
lasse@veteranmaskiner.se