När de första grävmaskinerna gjorde sitt intåg i början av förra seklet var det en revolutionerande förändring inom såväl väg- som husbyggnad. Det var många gubbar med hacka och spade som jublade. Samtidigt som man såg med oro över att kanske bli arbetslös.
Ändå dröjde det många år innan maskinerna tog över det manuella arbetet helt. Det var stora och dyra och långt ifrån lika effektiva som dagens grävare. Ändå var lingrävarna mekaniska mästerverk. Och att sköt dem en konst.
Den som fick äran att bli grävmaskinförare behandlade sin maskin som ett skötebarn. Men arbetet var hårt även i hytten. Grävmaskinisternas tid på stolen blev bara cirka tio år. Det frestade på att slita i de stora tunga spakarna som reglerade kopplingarna till lintrummorna.
Maskinisterna blev idoler
När lingrävarna avslöstes av hydraulgrävarna i slutet av 1960-talet så skrotades inte alla. Några ställdes undan där de inte stod ivägen och belv stående ända till Lasse Hedman från Järvsö dök upp - Det är 15 år sedan han började ta hand om dem.
- Jag minns dem så väl från barnadomen, berättar Lasse. Att se lingrävarna vid något vägbygge var fantastiskt. Vilken kraft, vilket ljud från motorerna och vilken kapacitet! Grävmaskinisterna blev mina idoler och jag bestämde raskt att i framtiden också ha en lingrävare. Drömmen gick i uppfyllelse med råge. Nu har han 14 stycken.
På gården intill riksvägen, strax söder om Järvsö, bor Lasse med sina lingrävare och några bandtraktorer. Tillsammans handlar det om runt 150 ton järn i bruksskick. Lasse hade tidigare som mål att äga maximalt tio grävare. men har under resans gång fått revidera sina planer.
Dyra renoveringar
En av lingrävarna har han fått ställa i en verkstad i Järvsö för att gården hemma inte ska svämma över.
-Det vore roligt att någon gång kunna göra ett museum så att alla lingrävarna kom in under tak. Jag känner att vi äldre har som uppgift att visa gammal teknik för den yngre generationen.
Alla Lasse lingrävare är körbara. Under somrarna går jag igenom och fräschar upp dem så mycket jag hinner. - Grävarna ska inte vara i nyskick utan se ut som när de en gång användes.
Förr fick Lasse söka med ljus och lykta efter maskinerna. Numera hör folk av sig och vill sälja eller donera vad de har.
- När lingrävarna inte är körbara är de inte mera värda än tusenlappen. Det är vid renoveringarna pengarna börjar rulla.
Coca-Cola löste problemet
En rolig episod var när Lasse vid ett tillfälle passerade Skattungbyn i Dalarna. Vid ett skogsbryn fick han plötsligt syn på en lingrävare långt inne i skogen. Det blev tvärnit och pulsande i snön.
-Gubben som ägde den var villig att sälja. Men hävdade envist att den inte gick att få igång. Många hade försökt tidigare och alla hade misslyckats.
Lasse garanterade att han skulle lyckas bättre, for iväg och köpte ett par Coca-Cola som han hällde i cylindrarna och återkom ett par veckor senare.
-Efter några svettiga timmar gick maskinen igång med ett enormt tuffande och tät svart rök över hela byn. Numera står grävaren på Lasses gård. Läs mer denna histora här 
Svåra att manövera
Lingrävarnaas Roll-Royce är engelska Ruston Bycyrus, enligt Lasse. Själv har han fyra stycken, varav den mörkgröna RB 19 är pärlan i samlingen. Den brukar Lasse traila till någon utställningsplats i trakten.
Ekipaget är omåttligt populärt och många vill komma fram och provköra.
- Men det är svårt. Jag tror det är värre att köra en lingrävare än en jumbojet. Det finns ett tjugotal spakar med olika funktioner att hålla reda på samtidigt. Dessutom en stor bromspedal för lintrumman. Det är en oerhörd kraft i maskinen och har man inte rätt timing eller känslan drar motorn sönder både linor och trumma. Skulle de cirka 20 mm tjocka linorna trots allt hålla kan styrkan i maskinen få hela ekiapeget att välta.
Kräver mycket service
Det gäller att sitta på helspänn och inte somna vid spakarna.
- Hydrauliken gör att man får ett rejält tryck i skopan. Inte alls samma känsla som att sitta på en plåtsadel och skramla i en gammal lingrävare utan hörselskydd intill en 4- eller 6-cylindrig dieselmotor som snurrar med tusen varv i minuten.
Den stora skopan släpps med fritt fall från högsta höjd och dunkar fast i backen. Därefter drar linorna skopan mot grävaren för att sedan lyfta upp alltsammans. Upp till fem ton kan en 700 liter stor skopa gräva. Larvfötterna är visserligen kraftiga men har dålig friktion på blöt mark.
"Gräv där du står" blev snabbt ettt riktmärke i branschen.
Dessutom kräver de gamla maskinerna mycket service. När de användes dagligen fanns det speciella smöjrgubbar me oljekannor och smörjsprutor som sprang runt bland lingrävarna på byggarbetsplatserna. Topphjul, lintrumma, bombock, skopa, bom, sticka och ett tjugotal spakar behövde smörjas kontinuerligt.
Lasse Hedman jobbar som grävmaskinist sedan 30 år tillbaka. I dagsläget är han anställd hos Mackes i Järvsö. Där handlar det om modernare hydraulgärvare av typ Hudik 1160. Då sitter han med en liten joystick och flyttar schaktmassor på flera ton fram och tillbaka utan större ansträngning.
Utvecklingen har gått framåt sedan lingrävarnas tid. Ändå verkar han inte ha så roligt som när han får sätta sit bakom spakarna på sina gamla lingrävare.
-Det var tider det, suktar Lasse. |
